Comme il faut

Det här är en rolig och träffande text om de extremt olika kraven som ställs på män respektive kvinnors utseende i Hollywood. Sedan är jag inte överförtjust i det där Vi kvinnor anstränger oss minsann, så varför skulle inte ni män göra detsamma? – argumentet. Inom rimliga gränser är det förstås trevligt om både män och kvinnor känner att de vill piffa till sig för varandra, men i just det här fallet känns det mer angeläget att de helt absurda kraven på kvinnor lättar, än att kraven på män blir lika stora. Men så har jag också en faiblesse för den orakade skogshuggartypen.

H&M:s senaste kampanj har orsakat ett himla liv. Man borde väl inte bli överraskad, men jag slutar verkligen aldrig att förvånas över människors oförmåga att kritisera ideal utan att ge sig på enskilda individer. Bilderna har anklagats för att förmedla osunda skönhetsideal både vad gäller vikt och hudfärg, och Isabeli Fontana har kallats de mest vidriga saker av människor som säger sig värna kvinnors hälsa och välmående. Men Fontanas kropp är inte osund. Åtminstone inte så vitt vi kan bedöma enbart genom att titta på bilderna, och åtminstone inte så till den grad att hon t.ex. inte kan få barn (hon födde en son år 2005). Men det är besides the point. Vad det handlar om är att snäva kvinnoideal inte breddas av attacker på enskilda kvinnor, utan genom att kritisera just idealen, d.v.s. att alldeles för många modeller ser ut på ungefär samma sätt. Angående solbrännan har säker Cancerfonden en poäng, men för trovärdighetens skull hade de kunnat välja en annan måltavla än brasilianska Fontana.

Just nu skriver jag uppsats, så om jag uppdaterar mindre på bloggen framöver beror det på att jag ägnar nästan all min tid åt det. Fast jag vet inte, det kan väl lika gärna resultera i det motsatta antar jag – något måste jag ju göra för att rensa hjärnan. Hm, varsågoda för denna ytterst viktiga information.